Hej, hej!
Lyssnar på en spellista som jag lyssnade ofta på 2010-2011. Det var precis när jag träffade C och började åka med bussen ut till henne. Jag minns första gången vi var i stallet, jag hade inte varit i ett stall på flera månader och det luktade sådär härligt hippolytigt. Jag minns att jag stod och borstade Mistral med F, då var hon bara fem år, och hon berättade för mig att hon inte kunde sitta upp på Mistral själv för att hon var för kort i rocken. Efter tre år vet jag att det inte var hennes ord utan hennes pappas men minnet är mig kärt för det var en femårig F som sa det. Sen kom lille E och han var så attans liten då. Jag kan komma ihåg hur C mötte mig på vägen med barnvagnen och Vera (och A ibland). Hon släppte alltid Vera när jag var inom synhåll och hon sprang mot mig. Jag kan se hennes leende mun som visade alla hennes tänder. Finare hund blir svårt att hitta och jag saknar henne massor. Lille E började gå och jag kan komma ihåg att vi gick runt, runt i huset, först med två händer och sedan en. Jag fick aldrig sitta stilla men nu när jag ser tillbaka på det så var det värt det! F började förskolan och det var bokstäver hit och siffror dit. Jag hade med min mattebok en dag och barnen tvingade mig att lära dem vad derivata var. Det gick inte så bra. Jag kommer inte riktigt ihåg ordningen på allt men E började låta - massor, gå, prata, få tänder... Jag minns första gången han sa mitt namn, eller snarare försökte och fick fram något som liknande Emmilie i alla fall - Memle. C berättade att när jag hade gått ut till stallet så hade han sprungit runt hela huset och ropat på mig. F började skolan och det var böcker hit och gympapåsar dit. A fick en fyrhjuling och paddocken såg aldrig finare ut som då. E började på dagis och blev vildare och busigare.
Förutom allt detta har det funnits hästar, underbara hästar som jag lärt känna som mina bästa vänner. Vera som varit den bästa gårdshunden någonsin och katter att gosa med. Jag vill tacka C för att jag har fått följa med på vägen. Jag tror att den familjen har räddat mig ur mycket som varit svårt och jobbigt. Hästarna har stärkt mig och barnen har gett mig något att skratta för igen. Framförallt har C lärt mig så oerhört mycket och för det är jag evigt tacksam. Jag saknar er allihop, men nu ses vi snart!
//E.Lau