Tänk om livet var som en kärlekskomedi, sådär lagom roligt och attans romantiskt hela tiden. Där man får rosor och choklad istället för ett engångsligg med en snubbe från krogen som dagen efter inte ser så vältränad och snygg ut. När man får långa utlåtanden om hur mycket man är älskad på de mest otippade ställen (och i den värsta trafiken) istället för ett "ja <3 dej :)" via sms.
När jag inte orkar längre så tänker jag alltid att jag skiter i det här. Jag drar till Frankrike och bor i kollektiv - som att allt skulle lösa sig då? Som att fly skulle ordna allt! Men det funkar inte så. Man kan inte leva ett helt liv i flykt för till slut har man ingenstans att fly till.
Jag vet inte vad jag vill komma fram till med detta, kanske att det inte fungerar att fly, men det fungerar inte heller att stanna kvar om man bara drömmer bort. Det viktigaste av allt är att vara sann mot sig själv, och även om andra har goda råd så behöver inte det betyda att du måste lyssna på dem - lyssna på dig själv så blir det bäst!
//E.Lau
PS. Går det åt skogen så finns alltid det franska kollektivet kvar. DS