Hej, hej.
Jag känner att jag kanske skulle förklara mig lite. Vi börjar med en lite historielektion: På den gamla goda tiden innan människan hade ett talat språk (ja, det har faktiskt funnits en sådan tid - chockerande!) så förlitade man sig på kroppsspråk istället för ord. I en människas öga finns det små, små körtlar som producerar tårvätska hela tiden så att ögonen inte torkar ut. Urtidens människor kunde inte säga: "Jo tjenna, jag känner mig lite hotad." Så istället producerade kroppen mycket tårvätska så att körtlarna svämmade över och på så vis kunde de andra människorna se om någon var rädd eller i fara. Med ord som kommunikationsmedel borde gråtandet försvunnit med evolutionen men så är inte fallet. Grejen är att när vi gråter så ändras hormonbalansen i vår kropp (oavsett om det är för att vi gråter för att vi är ledsna eller väldigt lyckliga) och tårarna fungerar som ett utlopp för stress. Det jag vill komma fram till är att det kan vara bra att gråta ibland. Jag vet inte hur ni känner men när jag har gråtit så mår jag alltid mycket bättre dagen efter - tänk på det.
Bla, bla, gråt hit och gråt dit. Egentligen förstår jag inte varför det är så tabubelagt. Jag tycker att det är jättejobbigt när någon börjar gråta framför mig och har ingen aning om vad jag ska göra, varför är det så? Det kanske är för att vi svenskar har svårt att visa vad vi faktiskt känner...
Nu är det nog dags att gå och lägga sig, sov så gott!
//E.Lau