Att åka till kusten är för mig ett kärt barndomsminne och en känsla av sommarlov och äventyr. Jag minns hur vi packade bilen och att alla barnen satt i baksätet och väntade tills de vuxna kom. På den tiden kändes det som en evighet innan vi faktiskt kom iväg, när det troligen i själva verket bara var några minuter. Nu när jag jobbar i Tanum så är jag ganska nära campingplatsen dit jag och mina kusiner brukade åka som barn, dessutom kör vi förbi avfarten till Bovallstrand, som det heter, varje dag. Därför bestämde jag mig för att i torsdags åka ut dit och återuppleva alla kära minnen. Jag hade en väldig tur med vädret för resten av veckan var det regnigt och blåsigt. Endast torsdagen den veckan var fin och det var kanske inte ren slump för jag hade ju kollat vädret i förväg när jag skulle bestämma vilken dag jag skulle åka ut. Det finns ett berg man kan gå upp på som ligger mitt inne i det lilla samhället där man har jättefin utsikt. Jag har nog bara varit uppe där en gång tidigare men jag hade bestämt mig för att ta mig upp för att få se utsikten igen. Efter lite vilseåkningar på de små och trånga gatorna hittade jag till sist fram och möttes av den här skylten - VARNING livsfarligt stup! Lite avskräckt blev jag allt men jag hade ju redan bestämt att jag skulle dit upp så jag började den något läskiga vägen uppåt. Den här stegen/trappan var helt klart längst och läskigast! Den gungade jättemycket när man gick på den och jag kände hur mina ben var helt skakiga. Men oj vilken utsikt jag möttes av när jag väl kommit upp. Som sagt har jag nog bara varit där uppe en gång tidigare och då var jag ganska liten så jag har inget minne av utsikten. Jag stannade inte så länge för det blåste mycket och jag hade bara parkering i en timme en bit bort. Men det var helt klart värt det, trots skakiga ben och tankar som "jag kommer aldrig komma ner igen och se de människor jag älskar." Detta var första delen av mitt äventyr vid kusten, det kommer fler inlägg om denna resa och det egentliga syftet med den också. //Min
1 Comment
I lördags var jag och Kristoffer på en liten bondemarknad i Eriksberg. Vi fick hem en lapp i brevlådan om att det skulle hållas en marknad med traktorutställning bara en kort bit ifrån där vi bor. Nyfikna som vi är åkte vi dit och blev glatt överraskade av både utställningen och resten av marknaden. Det var massa gamla traktorer uppställda, i olika gott skick men väldigt roligt att se. Jag som inte kan så mycket om traktorer fick mig en ordentlig historielektion. Inne i ladan kärnades det smör på gammalt vis och jag blev så inspirerad att jag nästan känner att jag vill köpa mig en fjällko nu med en gång – helst förra veckan! Det fanns även ett helt bord där inne med utställning av gamla redskap och verktyg. Det var mycket som vi inte kunde lista ut vad det var för något. Marknadsområdet var inte så stort och vi sa både jag och Kristoffer att nästa år måste vi vara med och sälja potatis. Det hade varit så roligt. Vi har även planer på att gå med i hembygdsföreningen. När vi varit på marknaden en stund kom det en man med två stora ardennerhästar samt ett litet föl till det ena stoet. Det var väldigt stämningsfullt att gå där på marknaden och så rätt som det var kom det en stor vagn dragen av så fina brukshästar. Hästtokig som jag är var jag ju såklart framme och klappade dem. Mannen berättade att det var tre generationer, alltså mormor, dotter och dotterns dotter. Stället vi var på kallas Soldattorpet, uppkallat efter det lilla soldattorpet som står på området. Vi var inne och kikade två gånger faktiskt och det var väldigt stämningsfullt där inne. Det var lite som att färdas bakåt i tiden på något vis. Alla små detaljer gjorde att det nästan såg ut som att det kunde komma en soldat inklampandes i köket vilken sekund som helst. Kristoffer hittade en pärm full av tidningsurklipp som handlade enbart om Eriksberg – lilla Eriksberg. Det är svårt att tro att det varit en aktiv byggd med lanthandel och andra aktiviteter. Det var här idén om att gå med i hembygdsföreningen föddes, det hade varit så kul att få lära sig mer om Eriksbergs historia. Jag får varma känslor när jag tänker på Eriksberg, det nästan bubblar i mig när det är fredag och jag får åka dit. Jag känner mig trygg där och det känns som att marken tar hand om mig, omfamnar mig och välkomnar mig hem. När jag var liten flyttade vi ofta och jag har alltid haft svårt att definiera vad och var hemma är, för mig har det snarare varit en känsla, en samling av människor som jag känner mig ”hemma” med. Men sedan jag blev en del av Kristoffers liv har jag fått ett riktigt hem, en fast punkt som jag kan kalla mitt hem. Det må vara en liten sak men för mig är det enormt stort. //Min
I helgen som var hälsade min bästa kompis på från Norrland. Jag var hos henne vid påsk tidigare i år och om den resan kan ni läsa om här, här och här. Det var fantastiskt roligt att ha henne hos oss för hon har inte hälsat på här nere i söder, som hon kallar det, på många år. Extra spännande var det såklart att hon och Kristoffer skulle träffa varandra för första gången också. Att ha dem i samma rum kändes oerhört glädjande tycker jag, det var jätteroligt att se dem prata med varandra och jag kan inte riktigt förklara varför jag känner så. De är mina allra bästa vänner och att se dem tillsammans fick mig att känna sådan oerhörd lycka. Märkligt det där… Kvällen som lillasyster, som jag kallar henne även om hon inte är det på riktigt, kom provade vår nya bakmaskin för första gången. Det var väldigt skoj men det tog en stund innan vi förstod oss på manualen (vi=läs jag). Morgonen därpå fick vi nybakat bröd till frukost och jag måste säga att det var superlyxigt! Tänk er rykande hett bröd där smöret smälter, och ni har knappt lyft ett finger. Riktigt lyxigt och en maskin jag är glad att vi köpte. Väderprognosen var ganska dyster på lördag förmiddag så vi bestämde oss för att spela monopol. Det var min första gång och det var väl kul till en början men jag tröttande ganska snabbt. När vi spelat en, enligt mig, lång stund kändes det som att det aldrig skulle ta slut. Jag föredrar frågespel och spel som går fort att spela klart. Efter lunchen var det jättefint väder ute så vi gick upp till skogen för att visa lillasyster vår odling. Vi plockade hallon, blåbär samt lite smultron. Vi tog även upp lite potatis och morötter som vi tänkte ha till middag. Det var våra allra första morötter för i år och de var supergoda efter en stund i ugnen och med örter och salt på. Som sagt var det helt magiskt att få ha mina bästa vänner så nära för en helg. Lillasyster bor som sagt i Norrland så vi träffas inte så ofta men jag önskar inte att hon ska bo någon annan stans på jorden för då skulle jag inte kunna hälsa på henne i vackra Norrbotten som jag tycker är såå vackert! På kvällen åkte vi och badade och sedan grillade vi framme vid huset. Dag två åkte vi runt för att titta på lite sevärda saker vi har i området. Vi började med Eriksbergs nya kyrka som är en maffig pjäs uppe på en liten höjd. Det är en riktigt vacker kyrka tycker jag och väldigt stor. Kristoffers bror och hans fru gifte sig i den kyrkan och ibland önskar jag att jag hade träffat Kristoffer lite tidigare så jag kunde fått vara med på det bröllopet. Men jag tror att det var meningen att vi skulle träffas när vi gjorde och vi var nog mogna båda två precis då. Andra stoppet blev Eriksbergs gamla kyrka, som enligt mig är den sötaste kyrka jag någonsin sett. Vi hade tyvärr inte möjlighet att gå in i den men jag och Kristoffer var inne för ett tag sedan tillsammans med hans mamma. Den är jätte, jättefin inuti och väldigt mysig. Vi åkte även på loppis på söndagen och på kvällen var vi på ett ställe som heter Saläng och red på westernhästar. Superkul och Kristoffer fick prova på att galoppera för första gången. Har tyvärr inga bilder därifrån. Efter ridningen körde jag lillasyster till Herrljunga och där blev det ett hastigt farväl när hon skulle gå på tåget. Det var nämligen så att jag insåg när vi kom upp på perrongen att vi skulle bli tvungna att köpa biljett inne på stationen. Jag har aldrig haft så bråttom i mitt liv men jag lyckades köpa en biljett medan tåget stod och väntade och hon kom med i alla fall. När jag kom hem till Kristoffer var jag fortfarande lite andfådd. Vill tacka fina, fina lillasyster för en minnesvärd och supertrevlig helg. Nästa gång vi ses blir nog i Norrland i vinter när hon fyller 25. //Min
|
Arkiv
September 2017
|