Hej.
När jag blir sjuk känns det som att hela världen rasar samman. Livet utanför mitt rum kunde lika gärna försvinna och jag känner mig ihålig och stum. Så jag gråter. Som om det inte fanns en morgondag, jag gråter för de stackars barnen i Afrika lika mycket som jag gråter för att vissa personer inte finns i mitt liv längre. Hur kommer det sig att man känner sig så sårbar när det gör lite ont i halsen och man har feber? Är det för att sjukdomen bryter ner hela oss, inklusive det mentala och psykologiska. Det gör ont oavsett. Ont som fan. Det gör ont för att jag vet att jag kommer inte kunna rädda alla barnen i Afrika och inte heller ändra på det förflutna. Så jag gråter. Otröstligt eftersom jag inte vet vad jag gråter för. Det finns inget att trösta, inget blir lättare. Barnen i Afrika har det lika dåligt oberoende om jag får en kram eller inte, och människor jag inte längre känner kommer inte krama mig igen. Och det är okej, egentligen. Eller snarare, det är okej när jag är frisk. Men så länge febern härjar i min kropp så gråter jag, vilket leder till huvudvärk, vilket leder till att jag gråter ännu mer och så börjar vi om igen. Det bästa med att vara sjuk är att man vet att det går över. En dag vaknar man och känner sig sådär härligt frisk. Ungefär som när man duschar och känner sig sådär attans ren. Men fram tills dess får jag väl sitta här och gråta, med nallen som aldrig sviker mig.
Godnatt //E.Lau