Efter Wiktoria-konserten i fredags åkte vi till Mellerud. Kanske inte det självklara valet av stad en fredag kväll. Men vi är inga självklara människor som bor på Landbogården. I Mellrud fanns sju nya familjemedlemmar som skulle flytta hit och när vi ändå var i "närheten" så tänkte vi slå två flugor i en smäll.
Godmorgon! Efter Wiktoria-konserten i fredags åkte vi till Mellerud. Kanske inte det självklara valet av stad en fredag kväll. Men vi är inga självklara människor som bor på Landbogården. I Mellrud fanns sju nya familjemedlemmar som skulle flytta hit och när vi ändå var i "närheten" så tänkte vi slå två flugor i en smäll. Nytillskottet blev sex New Hampshire hönor med tupp som nu går i hönsgården där ute. De har varit väldigt lugna och försiktiga hittills men igår kväll tyckte jag allt att de började piggna till och ta för sig mer. New Hampshire är en köttras men även en god värpare vilket gör den till en utomordentlig kombinationsras - och det var precis det vi letade efter. Jag hoppas att de ska trivas bra hos oss här i Sträte och förse oss med många goda ägg och kycklingrätter. //Min
0 Comments
Godmorgon! Jag är så lyckligt lottad som har hittat en pojkvän som är precis som jag i vissa avseenden. Vi vill bara vara hemma. Hade jag fått välja helt fritt så hade jag aldrig lämnat kommunen ens en gång. Hemma är bäst och det är här vi trivs som allra mest. Men igår var vi ute på ett litet äventyr och just igår ångrar jag inte alls att vi faktiskt lämnade kommunen. Vi var nämligen och lyssnade på vår absoluta favoritartist - Wiktoria! Helt fantastiskt var det och även om hon bara sjöng några låtar så älskade vi varje sekund hon stod på scenen. Superduktig liveartist! Det var högskolan väst som arrangerade det hela. Wiktoria var avslutningen på deras inslussning men det var inte särskilt mycket folk så vi kunde stå väldigt nära. Jag får lite gåshud bara jag tänker på det. Hon sjöng bland annat en av låtarna från Vaiana och det var helt surrealistiskt att höra och se. Det var över på ett litet ögonblick och efteråt fick vi chans att prata och ta kort med henne. Vi blev som barn båda två. Jag har nog aldrig haft en idol på det sättet när jag varit yngre men jag förstår nu alla stirriga och nervösa fans som finns överallt. Tänk att jag kramat Wiktoria! Haha, vi var höga på upplevelsen en bra stund efter vi hade lämnat Trollhättan. Efter Wiktoria var vi även ute på ett annat äventyr men mer om det en annan gång. //Min
Godmorgon! Tänkte berätta lite om min mammas 50-års present. För drygt två år sedan bestämde jag att jag ville ge min mamma en resa i 50-års present. Som ung reste hon mycket men sedan jag kom till världen har vi inte rest mycket och jag vet hur mycket mamma tycker om det från alla berättelser. Därför bestämde jag att en resa skulle det bli. För att resmålet skulle bli som hon ville så berättade jag för henne om mina planer. Jag hann knappt berätta färdigt innan hon med tydlig stämma sa: "Bali!" Jaha sa jag. "Jag vill åka till Bali!" - och Bali blev det. Vi hade nog ganska höga förväntningar båda två. Vänner och bekanta som berättat hur vackert det är och att det är ett paradis på jorden. Men det där paradiset det såg vi inte mycket av våra första dagar. Och maten. Ja låt oss säga att man inte åker till Bali för att äta fantastisk mat. Vi hittade god mat, men vi hittade även mat som i princip var helt oätlig. Oätlig på det sättet att den var dåligt tillagad, inte bara främmande smaker. Något som smakade himmelskt gott var juicerna. Nästan alla restaurang erbjöd färskpressade juicer av olika slag och jag drack nog minst fyra om dagen. Så efter fyra dagar av storstad och avgaser bestämde vi oss för att åka ut till en ö jag hade läst om. Detta mot alla odds att det skulle vara bra där - men jag hade en känsla. Jag kände att Gili Air skulle visa oss paradiset och att vi var tvungna att åka dit. I hamnstaden där båten skulle avgå från övernattade vi en natt och besökte den blå lagunen som ligger undangömd bakom ett litet berg. Jag skriver berg men det var mer av en höjd kan man säga. Vi den här lagunen fanns det vulkaniska grottor som var läskigt mörka men samtidigt väldigt fascinerande. Gili-öarna består av tre olika öar, tre öar med tre målgrupper av turister kan man säga. Öarna hör inte till Bali utan till grannön Lombok som också tillhör Indonesien. Ön som ligger närmast Bali heter Gili Trawangan och är en ö för de som vill festa hela natten. Näst på tur ligger Gili Meno som också kallas The Honeymoon island, här är det väldigt lugnt och det finns goda möjligheter att snorkla med sköldpaddor till exempel. Allra sist ligger Gili Air som är en lugn och sansad ö men inte riktigt så lugn som Meno. Air var vårt mål och för att ta oss dit var vi tvungna att åka båt i ca två timmar. Den här båtresan var en upplevelse i sig. Och då menar jag inte en upplevelse på det sättet att det var en fantastiskt upplevelse, det jag menar är att det var en upplevelse på det sättet att till och med jag som aldrig blir sjösjuk hade svårt att hålla maten nere. Det var folk som spydde och alldeles för mycket folk på den där lilla båten. Men vi överlevde i alla fall. På Gili Air hittade vi vårt paradis. Vita sandstränder, kokospalmer och ofattbart vackra soluppgångar. Och här, hör och häpna var maten god! Jag är så glad att vi valde att åka hit även fast alla sa att det inte var så bra. För det var såhär våra förväntningar såg ut, en paradisö helt enkelt och jag tror att alla bilder som finns på Bali på alla resesidor egentligen är tagna på Gili! Unikt för alla Gili öarna är att det inte tillåts några motordrivna fordon, istället transporteras allt (inklusive turister ;)) med cykel, häst och vagn (snarare ponny och vagn men ändå) och ett fåtal eldrivna mopeder. Sådär, det får nog ta och summera min semester på Bali. Mamma var nöjd med resan och då är jag också nöjd och detta blir verkligen ett minne för livet! //Min
Hej på er! Det går ganska långt mellan inläggen. Det kan bero på att jag har ett heltidsjobb som tar mycket av min tid, men jag tror att det mest beror på att mycket stress kan kväva min kreativitet. Det är mycket hemma också, med odlingar och hönor osv. Så bloggen kommer någonstans långt ner på listan tyvärr. Jag tycker det är tråkigt för jag skulle vilja känna att jag har tid för bloggen och tid att utveckla mig själv och den. Men det kommer tid för det också, livet är ju inte slut bara för att man fyllt 26. Eller? Ibland känns det som att jag ligger så långt efter, som att alla de andra barnen springer så mycket fortare och att jag aldrig någonsin kommer hinna ikapp. Så är det inte förstås men det kan kännas så. Ibland. Men sommaren har varit bra, vi har hållit jämna steg med ogräset i år - eller nästan i alla fall. Jag ser fram emot skördetider nu och det ska bli så givande att fylla frys och jordkällare med mat för ett helt år. Den tillfredsställelsen som man känner när man skördar är helt otrolig. Hönorna växer så det knakar, jag kan knappt tro att det är mindre än ett år sedan de kläcktes på köksbordet. Det känns som en livstid sedan och jag kan inte riktigt minnas hur livet var innan de fanns i vårt liv. De är en oerhörd källa till skratt och följer man dem när de går runt i trädgården får man se vilka roliga djur de är. Hönorna är inte den enda tillökningen detta året. Vi fick även en liten kattunge som vi valt att kalla Gräddnos. Busigare katt får man leta efter och hon kan vara en riktig odåga ibland men hon kan också vara världens gulligaste och mysigaste. Lillmissen har blivit mycket busigare sedan Gräddnos föddes. Jag kan inte minnas att han busade alls när han var kattunge förra året. Men sedan Gräddnos kom in i våra liv busar han jättemycket. Jag har även hunnit med en utlandsresa den här sommaren men den skriver jag nog om i ett annat inlägg. Nu ska jag ta fredag och titta på Em i hästhoppning på svt. //Min
Hej! Nu är det länge sedan som jag skrev, det var innan jul och jag kände mig trött och kreativt handikappad då. Jag jobbade i Tanum (18 mil hemifrån) och det tärde på mig att åka så långt och att aldrig få träffa K under veckorna. Även om jag veckopendlade till min mor som bor i Trollhättan och då "bara" hade 9,5 mil till jobbet var det på tok för långt att åka 19 mil varje dag. Någon fritid gick inte att tala om och på helgerna var jag så slut att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det känns märkligt att tänka tillbaka på den tiden för nu ser mitt liv så annorlunda ut. Jag sa upp mig i Tanum och bestämde mig för att jag skulle bo på heltid på Landbogården och försöka hitta jobb här. Halva januari och hela februari jobbade jag timmar på skolor och förskolor i närområdet. Att få gå från att åka 18 mil till jobbet (när jag sov hemma) till att ha som allra längst 2 mil till arbetsplatsen beroende på vilken skola det var (oftast var det mindre än 2 mil) var helt underbart. Jag fick mycket fritid helt plötsligt och det var en väldig omställning. Att dessutom få träffa K på veckorna var väldigt stort. Att jobba timmar är inte helt optimalt och jag trivdes inte med det heller. All fritid jag fick gick inte åt till sånt som jag drömt om när jag jobbade i Tanum och jag började må dåligt igen. Så när min gamla chef ringde och tipsade om ett jobb inte alls långt från där jag bor blev jag överlycklig. Jag skickade in CV och personligt brev och kunde inte ens våga hoppas för jag visste hur besviken jag skulle bli om jag inte fick jobbet. Men så fick jag komma till intervju och jag kände i hjärtat att jag inte kunde presenterat mig själv på ett bättre sätt. Samma vecka jag var på intervju ringde chefen från arbetsplatsen och erbjöd mig jobbet. Jag hann tacka ja innan jag fått lönebeskedet, haha. Så gör man nog kanske inte vanligtvis men jag var så ivrig. Så nu har jag ett vikariat året ut i grannkommunen som jag dessutom gått mellan- och högstadiet i. Superhärligt! Idag har jag varit hemma sjuk men är helt klart på bättringsvägen så imorgon ska jag åka till min underbara arbetsplats. Att vara hemma igår och idag har medfört att jag hunnit läsa ikapp lite på de bloggar jag följer. Idag läste jag ett inlägg av Molly Wiström - NORDWEST som gav mig en liten tankeställare. Jag har inte tänkt på mitt bloggande på länge nu och heller inte känt någon lust att blogga de senaste månaderna. Men nu har jag en idé! Jag kommer börja med att sänka förväntningarna på mig själv. Det är inte rimligt att kunna lägga ut ett inlägg varje dag när jag har ett heltidsjobb och ett stundande vårbruk framför mig. Jag har kommit fram till att ett inlägg i veckan är mer rimligt. Mitt veckoinlägg ska vara mer välkomponerat än mina tidigare inlägg har jag tänkt, och verkligen handla om något. Jag har redan planer för nästa inlägg och det känns skönt att skrivarlusten börjar komma tillbaka till mig. Det blev ett inlägg med mycket text det här, men jag tänkte bjuda på några bilder också. //Min
Hej! Det känns svårt att hinna med bloggandet just nu med jobb och allt annat som försiggår i mitt liv för tillfället. Förra veckan flyttade jag officiellt ut på landet och det har hunnit landa i mig till den här helgen. Nu känns det som att jag bor här på riktigt och det känns både spännande och lite läskigt. Att dela sitt liv med någon är något som många drömmer om och längtar efter men som man inte kan förbereda sig på. Så lite läskigt är det ändå men samtidigt det mest spännande som jag gjort. Idag har vi varit ute och letat efter en utegran. Först hittade vi en gran att ha inne sen men den vill vi ju inte ta ner ännu så vi paxade den med ett litet snöre som jag hittade i kameraväskan. Till sist hittade vi en gran som vi tyckte var tillräckligt fin. Det är bra att ha en pojkvän som är stark! Efter lite frisering och ljus blev den toppenfin och det kändes verkligen roligt att vi hann med allt på samma dag. Jag har inte växt upp med traditionen att ha utegran men det känns supermysigt och det är verkligen en tradition jag kan anamma med hela mitt hjärta. //Min
Hej! Det här är ett gammalt inlägg som jag skrev i slutet av oktober men som aldrig kom så långt som hit. Men jag tycker om det så mycket att jag känner att jag vill lägga upp det nu ändå. Jag lovar att skriva ett nytt inlägg snart om all SNÖÖÖÖ som fallit i veckan!! Aja, nu kör vi: Höstens intåg Långsamt går vi in i lugnare tider. Helgerna fylls mer om mer med inomhusaktiviteter som filmtittande och matlagning. Tempot i kroppen har saktat ner och det behövs eldas inne för att huset ska hålla sig varmt. För några veckor sedan gjorde jag en höstkrans att hänga som prydnad på dörren, men lillkatten tycker att det är en utmärkt pryl att klättra i så att vi tydligt kan se att hon vill bli insläppt. Därför gör den sig inte bra på bild längre. Undra vad hon tycker när jag byter ut den mot en med grankvistar på, lite sticksigt kanske? Första frosten har kommit och gått men det är inte frost varje natt än. Jag har lärt mig att spinna garn och har stora planer på isländska mönstertröjor och raggsockar inför vintern. Men vi får se vad verkligheten tillåter i mån av tid. Jag har läst om årets julkalender och även tittat på ett klipp från svtplay och väntar nu spänt till första december. Jag skriver julklappslistor och räknar dagarna till julafton (exakt två månader förra måndagen). På jobbet går vi på lunchpromenad i skogen och löven är vackert höstfärgade. I skogen vid odlingen är nästan allt upptaget, bara några få saker kvar som klarar frosten utan problem Jag och älskling går runt bland de höga träden och drömmer om framtiden. Vi tittar på kartan som hänger på kylskåpet och upptäcker en liten sjö inte långt från våran odling, helgen efter tar vi en långpromenad dit och äter lunch ute i naturen. Inne pyntar vi med naturen och har ganska nyss börjat titta på serien Elementary. Vi tycker om den båda två är snart klara med första säsongen.
Hej! När jag var ute vid kusten och väntade på att solen skulle gå ner passade jag på att ta lite bilder på min tjugofemårspresent som jag fick av Lillasyster när hon har här. Tanken var att hon skulle komma och hälsa på mig på min födelsedag men eftersom jag hade så fullt upp den helgen bestämde vi oss för att hon skulle komma lite senare på sommaren. Presenten jag fick av henne var ett jättevackert silversmycke av en snöflinga. Jag har alltid älskat snö och ser det som en stor miss att jag föddes i Västra Götaland där vi inte har så mycket snö. Längre får man kanske säga för jag minns det som att vi hade mer snö när jag var yngre. Därför är jag så lyckligt lottad att min allra bästa vän bor högt upp i landet i vackra Norrland som jag ser som mitt andra hem nästan. Det är ju både bra och dåligt att ens bästa vän bor så långt bort. Bra för att jag får se Norrland med jämna mellanrum och dåligt för att vi träffas ganska sällan på grund av avståndet. Men jag ska bli bättre på att åka och hälsa på henne och nu när jag har körkort och bil (imorgon) är jag jättesugen på att åka bil hela vägen upp till våren. Jag har haft det här smycket på mig sedan den dagen jag fick det och det betyder väldigt mycket för mig. Nu kan jag bära med mig snön och Norrland vart jag än går så tack så jättemycket Lillasyster för den fina gåvan! //Min
Hej! Här kommer den stora finalen i mitt lilla kustäventyr. Som jag skrivit innan var hela poängen med att åka till kusten att få se solnedgången vid havet. När jag väl bestämt mig för var jag skulle invänta solnedgången kunde den inte komma fort nog. Jag praktiskt taget sprang upp för berget så att jag inte skulle missa den men så slutade det med att jag kurade ihop mig intill en klippvägg med händerna i armhålorna för att undkomma den värsta blåsten. Riktigt svinkallt var det och mina händer var helt bortdomnade efter bara en liten stund. Men så sjönk solen sakta nedåt och precis som jag önskat omfamnades den av lite moln precis vid horisonten. Jag kunde inte ha hoppats på en vackrare solnedgång och jag är så glad att jag åkte dit ut. //Min
Hej! Själva målet med min resa ut till kusten var att jag ville se solnedgången vid havet. Jag hade sedan innan bestämt var jag skulle sitta och vänta men när jag kom dit vid ungefär sju på kvällen insåg jag att solen inte skulle gå ner där jag ville. Så jag fick helt enkelt tänka om. Det var då jag upptäckte ett berg som jag inte varit uppe på tidigare och det tog inte lång tid innan jag hade bestämt mig för att bestiga det. Med spring i benen efter att ha ätit lite mat på mitt första ställe nästan flög jag upp för berget den första biten. Men det var längre än jag trott och redan efter halva vägen kändes det som att stigningen aldrig skulle ta slut. Men i mitt huvud tänkte jag att om jag kan bestiga berget upp till Trolltunga på 1100 m över havet så ska väl ett litet berg i Bohuslän inte vara någonting. Utsikten efter bara halva berget var jättefin men för att jag skulle få min perfekta solnedgång skulle jag bli tvungen att gå hela vägen upp så jag fortsatte. Och besviken blev jag inte. Utsikten där uppe var fantastisk och fyllde mig med helt ny energi. Jag sprang runt en lång stund och försökte hitta det ultimata motivet för min solnedgångsbild. Väntan innan solen gick ned var blåsig, kall och kändes oändligt lång men när solen sedan sjönk nedanför horisonten var det helt klart värt den väntan, men de bilderna får ni se i nästa inlägg. //Min
|
Arkiv
September 2017
|