Hej! Nu är det nästan en månad sedan jag var på mitt lilla after-work-kustäventyr och jag är ledsen för att jag inte skrivit klart om det. Väldigt ofta är jag supertrött efter jobbet och på helgerna är det fullt upp i huset, vilket gör att det blir lite tid kvar till bloggen tyvärr. Dessutom har jag lite svårt att hitta inspirationen och glädjen i att blogga när jag har så mycket annat att göra och tänka på. Men jag ska försöka bli bättre och här kommer andra delen i mitt kustäventyr! Bättre sent än aldrig! Det var märkligt att gå runt på platserna som jag alltid sprang runt på när jag var på kusten med mina kusiner som liten. Mycket ser precis ut som det alltid har gjort och mycket har förändrats. Speciellt uppe på berget där vi brukade leka var det exakt som jag kom ihåg det. Jag gick där och förundrades över att allt var sig så likt, och över hur mycket jag kom ihåg. Det är häftigt med sten eftersom det förändras så lite med tiden. Här satt jag otaliga timmar som barn. Jag och min kusin lekte att vi hade var sin stenaffär. Vi krossade stenar som vi hittade på berget och bytte sedan med varandra. Det var minst sagt märkligt att sitta där igen. Jag förvånades över att varenda sten låg på samma plats. Undra hur många hundra år de legat där, och hur många hundra år till de kommer att ligga kvar där... Utsikten var sig lik också. Landskapsblomman för Västra Götaland får avrunda del två av detta lilla äventyr och jag ska försöka att lägga upp nästa del innan månadsskiftet den här gången. //Min
0 Comments
Att åka till kusten är för mig ett kärt barndomsminne och en känsla av sommarlov och äventyr. Jag minns hur vi packade bilen och att alla barnen satt i baksätet och väntade tills de vuxna kom. På den tiden kändes det som en evighet innan vi faktiskt kom iväg, när det troligen i själva verket bara var några minuter. Nu när jag jobbar i Tanum så är jag ganska nära campingplatsen dit jag och mina kusiner brukade åka som barn, dessutom kör vi förbi avfarten till Bovallstrand, som det heter, varje dag. Därför bestämde jag mig för att i torsdags åka ut dit och återuppleva alla kära minnen. Jag hade en väldig tur med vädret för resten av veckan var det regnigt och blåsigt. Endast torsdagen den veckan var fin och det var kanske inte ren slump för jag hade ju kollat vädret i förväg när jag skulle bestämma vilken dag jag skulle åka ut. Det finns ett berg man kan gå upp på som ligger mitt inne i det lilla samhället där man har jättefin utsikt. Jag har nog bara varit uppe där en gång tidigare men jag hade bestämt mig för att ta mig upp för att få se utsikten igen. Efter lite vilseåkningar på de små och trånga gatorna hittade jag till sist fram och möttes av den här skylten - VARNING livsfarligt stup! Lite avskräckt blev jag allt men jag hade ju redan bestämt att jag skulle dit upp så jag började den något läskiga vägen uppåt. Den här stegen/trappan var helt klart längst och läskigast! Den gungade jättemycket när man gick på den och jag kände hur mina ben var helt skakiga. Men oj vilken utsikt jag möttes av när jag väl kommit upp. Som sagt har jag nog bara varit där uppe en gång tidigare och då var jag ganska liten så jag har inget minne av utsikten. Jag stannade inte så länge för det blåste mycket och jag hade bara parkering i en timme en bit bort. Men det var helt klart värt det, trots skakiga ben och tankar som "jag kommer aldrig komma ner igen och se de människor jag älskar." Detta var första delen av mitt äventyr vid kusten, det kommer fler inlägg om denna resa och det egentliga syftet med den också. //Min
I lördags var jag och Kristoffer på en liten bondemarknad i Eriksberg. Vi fick hem en lapp i brevlådan om att det skulle hållas en marknad med traktorutställning bara en kort bit ifrån där vi bor. Nyfikna som vi är åkte vi dit och blev glatt överraskade av både utställningen och resten av marknaden. Det var massa gamla traktorer uppställda, i olika gott skick men väldigt roligt att se. Jag som inte kan så mycket om traktorer fick mig en ordentlig historielektion. Inne i ladan kärnades det smör på gammalt vis och jag blev så inspirerad att jag nästan känner att jag vill köpa mig en fjällko nu med en gång – helst förra veckan! Det fanns även ett helt bord där inne med utställning av gamla redskap och verktyg. Det var mycket som vi inte kunde lista ut vad det var för något. Marknadsområdet var inte så stort och vi sa både jag och Kristoffer att nästa år måste vi vara med och sälja potatis. Det hade varit så roligt. Vi har även planer på att gå med i hembygdsföreningen. När vi varit på marknaden en stund kom det en man med två stora ardennerhästar samt ett litet föl till det ena stoet. Det var väldigt stämningsfullt att gå där på marknaden och så rätt som det var kom det en stor vagn dragen av så fina brukshästar. Hästtokig som jag är var jag ju såklart framme och klappade dem. Mannen berättade att det var tre generationer, alltså mormor, dotter och dotterns dotter. Stället vi var på kallas Soldattorpet, uppkallat efter det lilla soldattorpet som står på området. Vi var inne och kikade två gånger faktiskt och det var väldigt stämningsfullt där inne. Det var lite som att färdas bakåt i tiden på något vis. Alla små detaljer gjorde att det nästan såg ut som att det kunde komma en soldat inklampandes i köket vilken sekund som helst. Kristoffer hittade en pärm full av tidningsurklipp som handlade enbart om Eriksberg – lilla Eriksberg. Det är svårt att tro att det varit en aktiv byggd med lanthandel och andra aktiviteter. Det var här idén om att gå med i hembygdsföreningen föddes, det hade varit så kul att få lära sig mer om Eriksbergs historia. Jag får varma känslor när jag tänker på Eriksberg, det nästan bubblar i mig när det är fredag och jag får åka dit. Jag känner mig trygg där och det känns som att marken tar hand om mig, omfamnar mig och välkomnar mig hem. När jag var liten flyttade vi ofta och jag har alltid haft svårt att definiera vad och var hemma är, för mig har det snarare varit en känsla, en samling av människor som jag känner mig ”hemma” med. Men sedan jag blev en del av Kristoffers liv har jag fått ett riktigt hem, en fast punkt som jag kan kalla mitt hem. Det må vara en liten sak men för mig är det enormt stort. //Min
I helgen som var hälsade min bästa kompis på från Norrland. Jag var hos henne vid påsk tidigare i år och om den resan kan ni läsa om här, här och här. Det var fantastiskt roligt att ha henne hos oss för hon har inte hälsat på här nere i söder, som hon kallar det, på många år. Extra spännande var det såklart att hon och Kristoffer skulle träffa varandra för första gången också. Att ha dem i samma rum kändes oerhört glädjande tycker jag, det var jätteroligt att se dem prata med varandra och jag kan inte riktigt förklara varför jag känner så. De är mina allra bästa vänner och att se dem tillsammans fick mig att känna sådan oerhörd lycka. Märkligt det där… Kvällen som lillasyster, som jag kallar henne även om hon inte är det på riktigt, kom provade vår nya bakmaskin för första gången. Det var väldigt skoj men det tog en stund innan vi förstod oss på manualen (vi=läs jag). Morgonen därpå fick vi nybakat bröd till frukost och jag måste säga att det var superlyxigt! Tänk er rykande hett bröd där smöret smälter, och ni har knappt lyft ett finger. Riktigt lyxigt och en maskin jag är glad att vi köpte. Väderprognosen var ganska dyster på lördag förmiddag så vi bestämde oss för att spela monopol. Det var min första gång och det var väl kul till en början men jag tröttande ganska snabbt. När vi spelat en, enligt mig, lång stund kändes det som att det aldrig skulle ta slut. Jag föredrar frågespel och spel som går fort att spela klart. Efter lunchen var det jättefint väder ute så vi gick upp till skogen för att visa lillasyster vår odling. Vi plockade hallon, blåbär samt lite smultron. Vi tog även upp lite potatis och morötter som vi tänkte ha till middag. Det var våra allra första morötter för i år och de var supergoda efter en stund i ugnen och med örter och salt på. Som sagt var det helt magiskt att få ha mina bästa vänner så nära för en helg. Lillasyster bor som sagt i Norrland så vi träffas inte så ofta men jag önskar inte att hon ska bo någon annan stans på jorden för då skulle jag inte kunna hälsa på henne i vackra Norrbotten som jag tycker är såå vackert! På kvällen åkte vi och badade och sedan grillade vi framme vid huset. Dag två åkte vi runt för att titta på lite sevärda saker vi har i området. Vi började med Eriksbergs nya kyrka som är en maffig pjäs uppe på en liten höjd. Det är en riktigt vacker kyrka tycker jag och väldigt stor. Kristoffers bror och hans fru gifte sig i den kyrkan och ibland önskar jag att jag hade träffat Kristoffer lite tidigare så jag kunde fått vara med på det bröllopet. Men jag tror att det var meningen att vi skulle träffas när vi gjorde och vi var nog mogna båda två precis då. Andra stoppet blev Eriksbergs gamla kyrka, som enligt mig är den sötaste kyrka jag någonsin sett. Vi hade tyvärr inte möjlighet att gå in i den men jag och Kristoffer var inne för ett tag sedan tillsammans med hans mamma. Den är jätte, jättefin inuti och väldigt mysig. Vi åkte även på loppis på söndagen och på kvällen var vi på ett ställe som heter Saläng och red på westernhästar. Superkul och Kristoffer fick prova på att galoppera för första gången. Har tyvärr inga bilder därifrån. Efter ridningen körde jag lillasyster till Herrljunga och där blev det ett hastigt farväl när hon skulle gå på tåget. Det var nämligen så att jag insåg när vi kom upp på perrongen att vi skulle bli tvungna att köpa biljett inne på stationen. Jag har aldrig haft så bråttom i mitt liv men jag lyckades köpa en biljett medan tåget stod och väntade och hon kom med i alla fall. När jag kom hem till Kristoffer var jag fortfarande lite andfådd. Vill tacka fina, fina lillasyster för en minnesvärd och supertrevlig helg. Nästa gång vi ses blir nog i Norrland i vinter när hon fyller 25. //Min
Semester del 2, dag 4 - Trolltungan Sista dagen på vår vandring gick vi den sista kilometern till Trolltunga utan packning eftersom vi lämnade den i tältet. Även utan packning kändes vandringen inte helt enkel och efter den jobbiga vandringen dagen innan var vi lagom möra i kroppen. Men till sist kom vi fram och ärligt talat så trodde jag att den skulle vara större. Utsikten var fin och när vi kom fram var det en liten kö för att få ställa sig på klippavsatsen för att ta bilder. Efter att ha kämpat i 1,1 mil upp för det jäkla berget kände jag mig nästan tvungen att ställa mig på klippan. Det var inte så läskigt som jag trodde och jag sprang faktiskt ut. Klippan lutar ganska mycket uppåt så man ser egentligen inte så mycket av utsikten vilket gör att det inte känns så högt, den är dessutom ganska bred och det bidrar ju ytterligare till att det inte känns så farligt. Vi satt en stund där ute och njöt av utsikten, efter att ha gått hela dagen innan var det skönt att få koppla av lite. Efter vår lilla paus gick vi tillbaka till tältet och gjorde lunch (den enda maten vi åt under vandringen som jag inte fotograferade upptäckte jag nu). Efter lunchen blev molnen mörkare och vädret kändes hotfullt. Vi hade bestämt att vi skulle börja gå neråt dagen innan men att vi skulle slå upp tältet efter kanske fyra kilometer. Precis när vi packat ihop allt och var påväg neråt började det regna. Redan då bestämde vi oss för att gå hela vägen ner. Vi sov dåligt i tältet uppe på berget eftersom det blåste så mycket och vi kände inte alls för att tälta en natt till. Så vi gick ner, och det var jobbigt på ett helt annat sätt än när vi gick upp. Under sista kilometern ramlade jag och slog i mitt knä. Det blev inte så allvarligt men redan innan det var mina knän helt slut efter den ständiga påfrestningen att gå neråt hela tiden. Så sista biten tog Kristoffer min ryggsäck. Vilken man jag har, så stark och så hjälpsam. Vi kom ner till slut och då fick vi åka buss ner till bilen. Sen körde Kristoffer oss hem till Grästorp hela natten, tror att vi var hemma vid halv fem på morgonen - han är så makalöst snäll min älskling! Det var det äventyret och resten av min semestervecka ägnade jag till att försöka lära mig att gå igen. Jag känner fortfarande att mina ben inte är helt återställda. //Min
Semester del 2, dag 3 - Upp, upp, upp När jag för några månader sedan planerade att jag och Kristoffer skulle gå upp till Trolltunga som ligger ca 1250 meter över havet hade jag inte en aning om hur det skulle vara. Jag var helt ovetande om att 1100 meters stigning fördelat på 1,1 mil var helt vansinnigt att ge sig på. Att dessutom försöka sig på detta med packning för övernattning och mat för ett halvt kompani var inte det smartaste jag gjort i mitt liv. Vi vaknade i alla fall intill det vattenfall vi parkerat vid kvällen innan och satte igång med våra morgonbestyr. När vi kom fram till vägen som leder upp tilll Skjeggedal (där leden börjar) fick vi veta att alla parkeringsplatser där uppe var upptagna och att vi skulle tvingas åka buss de sista sex kilometrarna innan vi kunde påbörja vår vandring. Sagt och gjort ställde vi oss i kön och väntade. Vi hade fin utsikt när dimman lättade i alla fall. Klockan var tolv när vi äntligen kom iväg. Med nytejpade fötter och äventyrslängtan i våra hjärtan. Den första kilometern var en mardröm och det tog oss pinsamt lång tid. Efter bara några meter tänkte jag att detta går aldrig. Med hopp om att det skulle bli lättare längre fram tog vi lunch för att fylla på krafterna. Lunchen bestod av fullkornsris, röda linser, lite torkad sojafärs och krossade tomater. Ärligt talat var detta en av de rätter jag tyckte minst om under vår resa men det var nog för att vi inte orkade vänta tills fullkornsriset kokat klar. Men gott var det i alla fall med mat efter den där hemska första kilometern och när vi mättat våra magar skuttade vi vidare på vår färd. I några få korta kilometrar var det lite "planare" och med planare menar jag medelsvår terräng istället för helt-omöjlig-jag-tror-jag-dör terräng. Lite längre upp på berget hittade vi snö och Kristoffer gjorde sig en snöboll såklart. Jag har aldrig tidigare sett något så fantastiskt som vyerna jag fick se på vägen upp för berget. Det tråkiga var att det var så pass tuff vandring att jag aldrig riktigt hann njuta av den vackra naturen. Tur det finns kameror men det är ändå inte riktigt samma sak. Hela vägen upp var kantat av små och stora stenkonstverk så jag var ju tvungen att göra ett jag också. Här ger vi snart upp och jag kan ju tala om att efter den lite "planare" delen av vandringen steg det hastigt uppåt igen och om vi trodde den första kilometern var jobbig var det inget emot vad etapp två i stigningen var. På bilden ser ni en hyffsat "plan" del av leden till Trolltunga. Med en kilometer kvar gav vi upp och slog upp tältet. Kristoffers rygg och axlar sa ifrån och jag hade skrämmande ont i mitt ben. Varje steg jag tog med högerbenet gjorde ont och att gå på toa var ett projekt. Till kvällsmat blev det nudlar med vattenkastanjer, blandade ljusa bönor och kokosmjölk - supermums! Första dagen på vår vandring var fylld av både ångest och njutning. Det var fantastiskt att vara uppe bland bergen och så häftigt att få se all den natur som man bara ser på film eller tv annars. Overkliga var de stora bergen runt om oss och jag kunde inte för mitt liv kunnat ana att det skulle vara så vackert. Men det var bara en del av vandringen, den andra delen var smärtsamt plågsam och oerhört jobbig. Nu i efterhand kan jag inte förstå hur vi tog oss upp på det där berget. Så fort vi trodde att vi var klar med all stigning och det bara var ett krön kvar kom ett nytt krön och ett nytt och ett nytt. Det kändes som stigningen aldrig skulle ta slut och ingen vansinnigt vacker natur kan ändra på det. Vi tog oss en mil upp på berget och slog sedan upp tältet, den sista kilometern och vägen ner får ni läsa om i nästa inlägg... //Min
Semester del 2, dag 2 - Roadtrip genom Norge Dag två på vår resa bjöd på en intressant överraskning som vi inte alls hade väntat oss. När vi hälsat på killen med sina samojeder för andra gången packade vi i ordning bilen och begav oss sedan mot Drøbak för att påbörja vår roadtrip mot Odda. Det som fick oss att stanna på en busshållplats var detta: Det är alltså ett blommande fält med potatis, helt fantastiskt! Jag har aldrig sett en så stor åker med potatis innan och aldrig i blom dessutom. Det var riktigt häftigt. Landskapet precis innan Drøbak var ganska likt landskapet vi är vana vid i Västra Götaland men det kom att ändra sig desto mer väster ut vi kom. Inne i Drøbak var det riktigt mysigt, mycket stenlagda gator och fina trähus. Vi gick aldrig ur bilen i Drøbak men av vad vi såg bakom bilrutorna skulle det ha kunnat vara ett trevligt turistmål. Vi körde även förbi den här häftiga kyrkan som jag gjort lite efterforskning om efter att vi kommit hem igen. Detta är alltså Heddal stavkyrkje som ligger lite väster om Notodden. Den byggdes under 1200-talet och tros vara cirka 800 år gammal. Det är Norges största stavkyrkan och om man är bra på norksa kan man läsa sägnen som finns bakom kyrkan här. Till lunch dag två blev det glasnudlar med bacon och stekt majs, väldigt gott. Vissa måltider lyckades vi bättre med än andra under vår resa och detta var en av de bättre enligt mig. När vi började närma oss Odda ändrades landskapet drastiskt och när vi möttes av denna syn efter en ganska lång tunnel tappade jag andan helt. Vi gick ur en stund för att beundra landskapet och jag kan fortfarande känna dimman mot mitt ansikte när jag ser på bilderna. Det var det vackraste jag någonsin sett, ord kan inte beskriva hur vackert och magisk det var. Det var en lång resa genom Norge och den tärde både på mig och Kristoffer. Eftersom jag ännu inte fått ut mitt riktiga körkort fick inte jag köra i Norge vilket resulterade i att Kristoffer fick köra hela vägen från den Norska gränsen till Odda. Eftersom detta var min födelsedagspresent från honom är jag så djupt tacksam för allt han offrat för att jag ska ha det bra under denna resa. När vi kom fram till Odda var vi helt slut båda två, allra mest Kristoffer eftersom han hade kört över 43 mil i minst sagt omild terräng (=väldigt kurvigt och backigt). Odda var magiskt vackert också. Omgivet av berg och vatten och ovanpå det en massa dimma. Dimman var så tjock att vi inte kunde se topparna på bergen. Om jag inte varit så trött hade jag kunnat springa runt och fotografera i flera timmar, men tröttheten satte stopp och när vi till sist hittade ett ställe att slå läger på var det så skönt att få sova.
Semester del 2, dag 1 - Ankomsten till Norge Min allra första betalda semesterdag började med ett mycket nervöst prov och en kort tur till Vänerbrg med en främmande man. Haha, 10.30 skrev jag teoriprovet för körkort behörighet B och 11.30 körde jag till Vänerborg med en förarprövare vid min sida. Allt blev godkänt och när min älskling kom och hämtade mig var det jag som körde oss till den Norska gränsen inför vårt livs största äventyr. Om ni går in på min instagram kan ni se en liten video på när jag ganska nyligen tagit mitt körkort. Vårt första stopp gjorde vi intill en liten sjö där vi badade våra fötter en stund och njöt av tystnaden och lugnet. Vidare begav vår resa oss norrut mot Töcksfors där vi hittade ett oväntat stort köpcenter. De höll just på att stänga klädaffärerna när vi gick in för att hitta toalett och senare handla jordgubbskräm. Vi blev väldigt paffa både jag och Kristoffer när det var så oväntat stort i en så liten by. Vi kom fram till att det säkert lockar många norrmän att handla så nära norska gränsen och på parkeringen bekräftades vår teori när vi och en bil till var de enda med svenska registreringsplåtar. I Töcksfors bytte vi förare och Kristoffer körde oss sedan några mil in i Norge för att till sist göra vårt första övernattningsstopp. Vi körde in på en liten skogsväg till en plats vi trodde var avskild och privat men när vi sedan börjat laga mat dök det upp en man med två samojeder som var ute på en kvällspromenad. Vi träffade honom igen morgonen efter vilket var lite lustigt tyckte jag, han var nog nyfiken på vad vi var för några. Vi bäddade i ordning bilen och lagade lite kvällsmat på stormköket. Det blev fullkornspasta med tonfisk i havregräddsås - mumsigt värre! Här är älsklingen med vår nybäddade bil, måste säga att det var riktigt skönt att sova där även om det kanske ser trångt ut för två personer på bilden. Mycket bättre än att tälta upp på ett berg men mer om det senare. Här kokas det kvällsmat på mitt välanvända stormkök som jag ärligt "lånat" av min mor, tror inte hon kommer vilja ha tillbaka det inom en snar framtid... Maten åt vi sedan inne i bilen för att det var så fasligt mycket mygg i skogen. Det var enda gången på resan som vi var störda av mängden mygg faktiskt, de andra kvällarna var relativt myggfria. Efter kvällsmaten och efter en omgång av M.I.G (ett frågesportspel som vi fyndade i Borås på Emmaus för tio kronor) sov vi tryggt om än lite kallt för vissa av oss (jag är duktig på att sno täcket - förlåt älskling) fram till nästa dag på vår resa. Men mer om det i ett annat inlägg, fortsättning följer... //Min
Semester del 1 - Gullbranna Nu är min första betalda semester snart över och jag har massor att berätta om. Från minigolf till det jobbigaste och vackraste jag gjort i mitt liv. Jag tänkte börja med förra helgen när jag, min älskling och hans mor åkte till kusten strax utanför Halmstad. Kristoffer har haft som tradition att åka dit sedan han var liten och campingen vi bodde på heter Gullbranna. Det var väldigt mysigt och en riktigt härlig stämning. Campingliv är något som kan sakna sedan jag blivit äldre, som barn var jag med mina kusiner på kusten varje sommar. Det är en varm och härlig känsla som infinner sig över en campingplats, jag kan nästan ta på den men inte riktigt. Barfota fötter, grillning, doften av förtält och tjocka tröjor och jeans på kvällen, nytvättade fötter och rena sockar i tennisskor. Här har vi älsklingen som äntligen lyckats ladda hem det nya Pokémon Go till sin telefon. Det var en väldigt stor strand på Gullbaranna och jag har aldrig tidigare varit rädd för att bada men det var jag här. Det var så ofantligt stort och vågorna var ganska höga när vi badade första kvällen att jag faktiskt tyckte det var obehagligt. Men bada gjorde vi såklart ändå och Kristoffer tar ju alltid hand om mig! En mycket fin strand måste jag säga, inte alls vad jag är van vid men väldigt fin. Mina kusiner har sedan länge campat på Bovallstrand som ligger en bit ifrån Smögen och där är det en liten, liten strand vi brukar bada på om vi inte badar vid "badholmarna" som är en samling med klippor som man kan bada ifrån. Annars när jag badar i havet åker vi till Unda-camping som ligger i Uddevalla och där badar man också från en liten strand, brygga eller klippor. Så det här med stora ljusa sandstränder är för mig en aningen främmande och läskigt men jag tror att jag kan lära mig att tycka om det också. På kvällen sista stunden innan vi skulle åka hem spelades det minigolf, det är också en tradition de har nere på Gullbranna. Till och med Kristoffers morfar var med och spelade vilket var skoj. Det allra bästa med camping är att ingen är stressad, antingen har man semester eller sommarlov och stressnivån i en husvagn är så låg som den kan bli, tror jag. Eftersom jag bara haft en ledig vecka har jag inte riktigt kunnat känna av den där låga stressnivån eftersom jag velat göra så mycket på min semester. Men det börjar kännas nu och idag har jag till och med läst lite i min bok vilket jag inte gjort på flera månader. //Min
Hej! Nu har vi ganska nyligen fått i oss lite middag efter en intensiv dag ute i trädgårdslanden. Vår dag började inne i växthuset där vi till vår stora glädje hittade små, små vattenmeloner. Jag hoppas verkligen att de hinner växa till sig. Våra egna jordgubbar till exempel smakar tusen gånger mer än de man köper i affären och det behöver ju inte vara så med vattenmelon men det ska bli intressant att smaka sen när de är klara. Sedan gav vi oss av upp till skogen för att börja rensa våra eftersatta stackars ärtor. Efter några timmars slit kom Kristoffers mamma och hjälpte till. Det uppskattade vi verkligen då det var så väldigt mycket att rensa. Vi fikade jordgubbar, smultron och hallon. På slutet fick vi även besök av den här lille krabaten. Nu är vi ordentligt trötta och det känns i kroppen att vi legat på knä i flera timmar. Vi kommer garanterat sova gott inatt! //Min
|
Arkiv
September 2017
|