Nu är det länge sedan som jag skrev, det var innan jul och jag kände mig trött och kreativt handikappad då. Jag jobbade i Tanum (18 mil hemifrån) och det tärde på mig att åka så långt och att aldrig få träffa K under veckorna. Även om jag veckopendlade till min mor som bor i Trollhättan och då "bara" hade 9,5 mil till jobbet var det på tok för långt att åka 19 mil varje dag. Någon fritid gick inte att tala om och på helgerna var jag så slut att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det känns märkligt att tänka tillbaka på den tiden för nu ser mitt liv så annorlunda ut.
Jag sa upp mig i Tanum och bestämde mig för att jag skulle bo på heltid på Landbogården och försöka hitta jobb här. Halva januari och hela februari jobbade jag timmar på skolor och förskolor i närområdet. Att få gå från att åka 18 mil till jobbet (när jag sov hemma) till att ha som allra längst 2 mil till arbetsplatsen beroende på vilken skola det var (oftast var det mindre än 2 mil) var helt underbart. Jag fick mycket fritid helt plötsligt och det var en väldig omställning. Att dessutom få träffa K på veckorna var väldigt stort. Att jobba timmar är inte helt optimalt och jag trivdes inte med det heller. All fritid jag fick gick inte åt till sånt som jag drömt om när jag jobbade i Tanum och jag började må dåligt igen.
Så när min gamla chef ringde och tipsade om ett jobb inte alls långt från där jag bor blev jag överlycklig. Jag skickade in CV och personligt brev och kunde inte ens våga hoppas för jag visste hur besviken jag skulle bli om jag inte fick jobbet. Men så fick jag komma till intervju och jag kände i hjärtat att jag inte kunde presenterat mig själv på ett bättre sätt. Samma vecka jag var på intervju ringde chefen från arbetsplatsen och erbjöd mig jobbet. Jag hann tacka ja innan jag fått lönebeskedet, haha. Så gör man nog kanske inte vanligtvis men jag var så ivrig. Så nu har jag ett vikariat året ut i grannkommunen som jag dessutom gått mellan- och högstadiet i. Superhärligt!