Det var det äventyret och resten av min semestervecka ägnade jag till att försöka lära mig att gå igen. Jag känner fortfarande att mina ben inte är helt återställda.
Semester del 2, dag 4 - Trolltungan Sista dagen på vår vandring gick vi den sista kilometern till Trolltunga utan packning eftersom vi lämnade den i tältet. Även utan packning kändes vandringen inte helt enkel och efter den jobbiga vandringen dagen innan var vi lagom möra i kroppen. Men till sist kom vi fram och ärligt talat så trodde jag att den skulle vara större. Utsikten var fin och när vi kom fram var det en liten kö för att få ställa sig på klippavsatsen för att ta bilder. Efter att ha kämpat i 1,1 mil upp för det jäkla berget kände jag mig nästan tvungen att ställa mig på klippan. Det var inte så läskigt som jag trodde och jag sprang faktiskt ut. Klippan lutar ganska mycket uppåt så man ser egentligen inte så mycket av utsikten vilket gör att det inte känns så högt, den är dessutom ganska bred och det bidrar ju ytterligare till att det inte känns så farligt. Vi satt en stund där ute och njöt av utsikten, efter att ha gått hela dagen innan var det skönt att få koppla av lite. Efter vår lilla paus gick vi tillbaka till tältet och gjorde lunch (den enda maten vi åt under vandringen som jag inte fotograferade upptäckte jag nu). Efter lunchen blev molnen mörkare och vädret kändes hotfullt. Vi hade bestämt att vi skulle börja gå neråt dagen innan men att vi skulle slå upp tältet efter kanske fyra kilometer. Precis när vi packat ihop allt och var påväg neråt började det regna. Redan då bestämde vi oss för att gå hela vägen ner. Vi sov dåligt i tältet uppe på berget eftersom det blåste så mycket och vi kände inte alls för att tälta en natt till. Så vi gick ner, och det var jobbigt på ett helt annat sätt än när vi gick upp. Under sista kilometern ramlade jag och slog i mitt knä. Det blev inte så allvarligt men redan innan det var mina knän helt slut efter den ständiga påfrestningen att gå neråt hela tiden. Så sista biten tog Kristoffer min ryggsäck. Vilken man jag har, så stark och så hjälpsam. Vi kom ner till slut och då fick vi åka buss ner till bilen. Sen körde Kristoffer oss hem till Grästorp hela natten, tror att vi var hemma vid halv fem på morgonen - han är så makalöst snäll min älskling! Det var det äventyret och resten av min semestervecka ägnade jag till att försöka lära mig att gå igen. Jag känner fortfarande att mina ben inte är helt återställda. //Min
0 Comments
Your comment will be posted after it is approved.
Leave a Reply. |
Arkiv
September 2017
|