Semester del 2, dag 3 - Upp, upp, upp När jag för några månader sedan planerade att jag och Kristoffer skulle gå upp till Trolltunga som ligger ca 1250 meter över havet hade jag inte en aning om hur det skulle vara. Jag var helt ovetande om att 1100 meters stigning fördelat på 1,1 mil var helt vansinnigt att ge sig på. Att dessutom försöka sig på detta med packning för övernattning och mat för ett halvt kompani var inte det smartaste jag gjort i mitt liv. Vi vaknade i alla fall intill det vattenfall vi parkerat vid kvällen innan och satte igång med våra morgonbestyr. När vi kom fram till vägen som leder upp tilll Skjeggedal (där leden börjar) fick vi veta att alla parkeringsplatser där uppe var upptagna och att vi skulle tvingas åka buss de sista sex kilometrarna innan vi kunde påbörja vår vandring. Sagt och gjort ställde vi oss i kön och väntade. Vi hade fin utsikt när dimman lättade i alla fall. Klockan var tolv när vi äntligen kom iväg. Med nytejpade fötter och äventyrslängtan i våra hjärtan. Den första kilometern var en mardröm och det tog oss pinsamt lång tid. Efter bara några meter tänkte jag att detta går aldrig. Med hopp om att det skulle bli lättare längre fram tog vi lunch för att fylla på krafterna. Lunchen bestod av fullkornsris, röda linser, lite torkad sojafärs och krossade tomater. Ärligt talat var detta en av de rätter jag tyckte minst om under vår resa men det var nog för att vi inte orkade vänta tills fullkornsriset kokat klar. Men gott var det i alla fall med mat efter den där hemska första kilometern och när vi mättat våra magar skuttade vi vidare på vår färd. I några få korta kilometrar var det lite "planare" och med planare menar jag medelsvår terräng istället för helt-omöjlig-jag-tror-jag-dör terräng. Lite längre upp på berget hittade vi snö och Kristoffer gjorde sig en snöboll såklart. Jag har aldrig tidigare sett något så fantastiskt som vyerna jag fick se på vägen upp för berget. Det tråkiga var att det var så pass tuff vandring att jag aldrig riktigt hann njuta av den vackra naturen. Tur det finns kameror men det är ändå inte riktigt samma sak. Hela vägen upp var kantat av små och stora stenkonstverk så jag var ju tvungen att göra ett jag också. Här ger vi snart upp och jag kan ju tala om att efter den lite "planare" delen av vandringen steg det hastigt uppåt igen och om vi trodde den första kilometern var jobbig var det inget emot vad etapp två i stigningen var. På bilden ser ni en hyffsat "plan" del av leden till Trolltunga. Med en kilometer kvar gav vi upp och slog upp tältet. Kristoffers rygg och axlar sa ifrån och jag hade skrämmande ont i mitt ben. Varje steg jag tog med högerbenet gjorde ont och att gå på toa var ett projekt. Till kvällsmat blev det nudlar med vattenkastanjer, blandade ljusa bönor och kokosmjölk - supermums! Första dagen på vår vandring var fylld av både ångest och njutning. Det var fantastiskt att vara uppe bland bergen och så häftigt att få se all den natur som man bara ser på film eller tv annars. Overkliga var de stora bergen runt om oss och jag kunde inte för mitt liv kunnat ana att det skulle vara så vackert. Men det var bara en del av vandringen, den andra delen var smärtsamt plågsam och oerhört jobbig. Nu i efterhand kan jag inte förstå hur vi tog oss upp på det där berget. Så fort vi trodde att vi var klar med all stigning och det bara var ett krön kvar kom ett nytt krön och ett nytt och ett nytt. Det kändes som stigningen aldrig skulle ta slut och ingen vansinnigt vacker natur kan ändra på det. Vi tog oss en mil upp på berget och slog sedan upp tältet, den sista kilometern och vägen ner får ni läsa om i nästa inlägg... //Min
0 Comments
Your comment will be posted after it is approved.
Leave a Reply. |
Arkiv
September 2017
|