Hej hej!
Vila kan man göra i graven! Fast det vore väldigt skönt att få sova lite, men ibland går det inte hur mycket man än blundar och försöker. Min far somnar nästan innan han lagt ner huvudet på kudden och jag gick i samma klass på gymnasiet som en tjej som blev sur om hon inte somnat inom fem minuter. Just nätter som dessa avundas jag dem väldigt mycket...
Förra veckan försvann en av de bästa människorna på jorden. Det känns lite konstigt att skriva om men jag måste nog få det ur mig för att kunna gå vidare. Konstigast av allt är inte att han är borta utan det konstigaste är att han inte kommer vara med mer... Han kommer inte ringa mer, och han kommer inte vara med och fira jul eller födelsedagar, han kommer inte få träffa mina framtida hästar och han kommer inte få se mitt fina stall och min gård.
Det är okej att gråta säger alla men är det okej att skratta? Jag kämpar med att vara glad för jag vet inte om det är rätt. Om det fanns någon som kunde säga att det var okej att vara glad hade jag inte haft sånna skuldkänslor. För varje gång jag ler, skrattar eller känner mig genuint glad påminns jag om varför jag borde vara ledsen. Jag vet att morfar hade tyckt att det var bättre om jag var glad men jag vill ta mig tiden att sörja honom också.
//Min