På min promenad med Pysen idag insåg jag något, något som jag tycker är väldigt viktigt och är avgörande för mitt eget välmående. Jag har totalt övergivit att ta vara på det jag har och platsen jag är på. Jag har varit i stan fem dagar och det enda jag tänkt på är hur mycket jag inte vill vara här. Jag har stört mig på trafiken, det ständiga bullret och framförallt att det är människor överallt. Jag kanske inte trivs som allra bäst i stan men det rättfärdigar inte att jag ska gå runt och vantrivas när jag är här och bara ge upp hoppet om att någonsin trivas. Tvärt om kräver det ett större engagemang av mig för att jag ska hitta saker som jag tycker om med att vara i stan.
//Min