Livet känns lite lättare idag, även om det var ganska tufft att gå upp imorse. Väl i stallet fick jag och Göran sällskap ut i skogen av Pia och Syrpa samt Sara och Silja. Det är alltid trevligt att slippa rida ensam och jag har känt att Göran har varit lite slö det senaste. Han är ju precis i början av sin igångsättning efter sommaren men jag hade gärna haft lite mer glöd i honom. Nu när Pia och Sara var med fick han upp farten ordentligt och vi tog till och med några galoppsteg.
Eftersom Syrpa var med på vår uteritt fick lilla Sól gå med Kátina i skrittmaskinen en stund. Hon hade lite svårt att hitta takten i början men ack så kul hon tyckte att det var. Hon har bara blivit riden en eller två gånger på helgen sedan inridningen och tycker det är superkul när hon får vara med. Varje gång jag kommer till stallet så tittar hon på mig som att hon är den ensammaste lilla hästen i världen som så gärna vill vara med och springa med de stora hästarna. Femton minuter fick och gå och sen var hon både trött och svettig. En rullning i hagen åtgärdade svetten i alla fall.
Tog en tur på Kát och jag tror att hon börjar få igång konditionen igen för idag kändes hon inte lika trög. I mitt huvud galopperar jag på en bäcksvart friser barbacka på en strand och jag sitter som limmad på hästens rygg. I verkligheten känner jag otryggheten krypa på så fort jag släpper stigbyglarna i någon gångart snabbare än skritt, därför har jag kommit fram till att det är dags att öva lite på balansen. Kát passar utmärkt till detta och de senaste gångerna jag ridit på henne släpper jag stigbyglarna en liten bit på vägen hem och låter henne tölta ganska långsamt så att jag inte åker av. Har kommit fram till att det är bättre med helskodda byxor när man gör detta för att slippa glida runt som Bambi på hal is i sadeln. //Min